Lina - Leons mamma

Jag har knappt ord tillräckligt för att kunna blogga. Eller så har jag för många ord. Jag låter rubrikraden gå om och om igen i mitt huvud. Om jag tittar tillbaka 1år i vårat liv. Vad saker och ting har förändrats. Vad människor har förvånat mig, hur allt bara kunde vända på en tredjedels sekund. Det har varit de mest vidrigaste år jag har varit med om i hela mitt liv. Jag skulle inte ens önska min värsta fiende detta (ni som känner mig vet vem jag menar L.F). Ingen förtjänar att bli behandlad på det viset jag har blivit, ingen förtjänar att förlora sin andra halva. Så många gånger om dagen jag vill bryta ihop, ni vet när hakan hoppar till när man hör en textrad ur en låt. När du får blinka tre gånger extra för att tåren förhoppningsvis ska försvinna och inte synas. När allt påminner, när man har ett barn som påminner något sjukt mycket. Han är sin pappa upp i dan. Att inse att de man trodde var sina bästa vänner visade sig vara något helt annat. När det har känts som att hela världen rasar samman, är ni med om det lika ofta som jag? Ni som kastade all skit på mig, alla ord ni uttalade. Känn hälften av smärtan jag kände och du kommer förstå. Ni har inte panik för att det snart börjar snöa och folk börjar gå omkring i fjällräven jackor, jag kommer hoppa till varje gång jag ser en sån jacka bakifrån och en kille som har svart mössa på sig. Förra vintern såg jag minst 50st. Att försöka förstå och förklara för Leon varför du inte kommer tillbaka från himlen. Detta måste vara det svåraste uppdraget jag ska ha under tiden jag lever. Jag hoppas det iallafall. Alla minnen jag har i mitt hjärta, vårat liv, våran kärlek, vårat lejon, vårat hem, våra tjaffs, våra resor. Du har för alltid din plats i mitt hjärta. Jag kan imte förstå att det snart har gått ett år. Ett helt år. Det är sjukt, tiden flyger. Me love you long time.