Lina - Leons mamma

Lördagen var jätte jobbig, kändes lite som att man begravde Sargon på nytt igen. Fick panikattack när vi kom till graven, vi hade varit och köpt blommor och ljus. Leon valde blombukett till pappa. Hemskt att behöva gå till en grav, hemskt att behöva förklara för Leon varför hans pappa inte kommer hem igen. Han undrar så mycket, men det går lite i perioder. Han brukar oftast fråga när vi duschar. Jag svarar så gott jag kan och försöker göra allt för att inte gråta. Leon får nämnligen lite panik när jag är ledsen, så jag försöker undvika det. Att komma hem till Leons farmor och Sargons mamma med familj känns i hjärtat. Så mycket vi har gjort där, firat jul, nyår. Det känns som att man hela tiden väntar på att han ska komma in genom dörren. Men han kommer inte, aldrig igen. Har fått bättre kontakt med familjen vilket jag tycker känns otroligt skönt. Jag älskar ju dom, dom är ju en del av min familj. Dom påminner om Sargon, dom luktar som Sargon. Jag kommer alltid göra allt för att vi ska ha så bra kontakt som möjligt. Även om det nu blir som jag vill och planerar att flytta till Sthlm så kommer jag åka minst en gång i månaden så dom får träffas. Leon ska lära sig Assyriska och jag hoppas kunna lära mig lite jag också. Jag förstår lite när jag hör dom prata men absolut inte allt.

 

Usch, tänker på när jag och Rita Sargons syster satt på ballkongen, jag ringde till Aidy för att säga åt honom att komma. Jag hörde själv hur likt det lät, det lät som att jag ringde till Sargon. "Hej, vart är du? Okej men jag är hos din mamma så kom hit". Jag saknar dig så mycket, jag önskar att det gick att dra tillbaka tiden. 

 

Jag har så svårt att tro att jag kommer hitta en kille, en kille som jag inte jämför med Sargon, en kille som blir min drömkille, min framtida man. Det känns ju som att jag redan har förlorat honom. Jag kommer aldrig älska någon som jag älskar Sargon, jag kommer aldrig hitta någon som älskar mig så som han gjorde. Men jag tror fortfarande på kärleken, jag vet att någon gång i livet om det är om ett halvår eller om tio år så hittar jag nog den rätta. Jag måste hitta mig själv först, jag måste acceptera att Sargon aldrig kommer tillbaka och jag måste gå vidare. Det tar nog sin tid, men jag är på väg det är huvudsaken. Jag vet att den dagen det är dags för mig att flyga upp till himlen så står du där vid grinden och väntar på mig och vi kan bli ett igen. Men det är ett tag kvar tills dess och jag hoppas du tittar ner på mig och är stolt. För jag lovar dig att jag gör allt jag kan för att överleva och börja leva igen. Tack för den tiden jag fick tillsammans med dig, du har gett mig det finaste som finns. Du lever kvar i honom, han är en kopia av sin pappa. Sov nu så gott älskling, jag hoppas du mår bra nu.