Hold your head up high, they would kill to se you fall.
Godkväll bloggen! Jag som hade bestämt mig för att inte skriva i den här mer. Tji fick jag. Ligger i sängen, nersläckt överallt. Leon sover så gott i sin egen säng och jag funderar. Funderar en massa. Hur livet ser ut, hur det kan se ut. Vad jag måste göra för att få må bra. På riktigt!
Det känns lite som att man lever under en fasad. Senaste sex månaderna har allt varit som en bubbla. Man lever, men samtidigt så är man levande död. Jag försöker acceptera att han är död. Och död betyder död för alltid. Inget snack om saken. Det är svårt, vissa dagar intalar jag mig själv att han bara är kvar i fängelset. Andra dagar slår det mig att detta är din verklighet.
Att gå vidare i livet, att klara av att leva. Det är det svåra just nu. Sorg och saknad är förjävligt, missförstå mig inte. Men jag kan placera det i hjärtat, lägga det vilande en stund. Men livet som vi lever jag & Leon, det rullar ju på varje jävla dag. Leon är på dagis, jag sover eller gör ingenting egentligen. Hämtar Leon och vi äter/leker/kollar film. Pengar och jobb, från att ha haft precis vad jag vill ärligt talat. Till att inte ens kunna betala sina räkningar, ett ständigt kämpande för att inte hamna hos kronofogden. GLÖM INTE ATT DET BARA ÄR DU LINA! Jag får panik varje månad runt den 20:e. Hur ska vi klara oss? Det kommer aldrig gå ihop sig. Varför fixar du bara inte ett jobb så det går ekonomiskt. Jag försöker vända och vrida på allt, samtidigt som jag söker jobb så kommer stressen, kommer jag klara det här? Tänk om jag mår dåligt av att jobba. All min positiva energi som jag alltid har haft börjar ta slut känns det som. Ibland blir jag livrädd för att det känns som att allt verkligen håller på att raserar.
