When this life is over, I'll know I see your face.
Ett nytt år. Jag kan med handen på hjärtat säga att år 2012 är det absolut värsta året i mitt liv. Jag skulle aldrig önska någon den smärtan detta år fått mig att känna. Jag skulle vilja skriva att 2013 kommer bli ett bra år, men jag tvivlar. Det känns som att man är i mörkret och den där lilla glimman med ljus man ska se, den finns inte ens.
Det har gått 1 månad, 33 dagar, 792 timmar, 47520 minuter. Det känns som en evighet samtidigt som det känns som att allt hände igår. Jag försöker hitta styrkan, vissa dagar kan jag skratta, vissa dagar kan jag le och faktiskt känna lite lycka. Andra dagar är jag på botten. Varje dag är en prövning. Jag försöker fu
ndera ut vad jag har gjort för att förtjäna detta. Vad har jag gjort för ont för att få känna all denna smärta? Det sägs ju att dom starkaste får gå igenom mest. Men jag kan inte under några omständigheter förstå hur mycket man kan klara av. Det känns vissa stunder som att jag faller ihop, och kommer aldrig kunna ställa mig upp igen. Men har jag något val? Svaret är enkelt, nej för jag har världens finaste unge som är beroende av mig, som faktiskt bara har mig kvar. Jag måste vara stark, jag måste ge honom all min kärlek. Men vet ni hur jobbigt det är ibland, att faktiskt veta att jag inte kan ge upp om jag så vill. Jag kan inte bara låsa in mig någonstans och gråta mig igenom några dagar. Det fungerar inte så. Jag måste låta vardagen funka, laga mat, städa, tvätta, lämna på dagis, leka i lekaparken, duscha, bada. Vet ni hur jobbigt det är att ens kliva upp ur sängen? Att sorgen kan ta över en som en äcklig parasit är sjukt.
Jag undrar om du är med mig älskade du, finns du runt oss? Ser du oss? Om du kan snälla ge mig styrka, ge mig lite energi som bara du hade. Hur kunde du? Hur kunde du bara lämna oss, hur kunde du lämna din underbara son. Jag hoppas av allt jag är värd att du har det bättre, jag hoppas att den där himlen vi trodde fanns verkligen finns. Och jag vet att du står där och väntar med öppna armar när det är dags för mig att komma. Men vad ska det vara för tröst? Jag måste ju leva vidare, jag måste ju bli gammal innan. Jag måste ju gå igenom allt själv, jag måste ju spela fotboll med Leon utan dig i sommar.
Leon saknar dig massor, han pratar om dig minst tre gånger om dagen. Jag läser godnattsagan varje kväll för honom och han blir lika glad varje gång jag läser "flickan är din mamma och pojken är din pappa". Han tittar på bilderna på dig och pekar stolt och säger "Min pappa bor i himlen nu".
Nu måste jag avrunda, ögonen svider och hjärtat gör för ont.