Det gör för ont.
Det gör för ont inombords. Jag kan inte förstå. Jag vill inte förstå. Jag vill inte acceptera. Jag kan inte ta in det. Det är inte sant. Du ringer snart. Det kommer ett brev snart. Jag kommer självklart få prata med dig igen. Höra din röst. Känna dina andetag. Hålla din hand. Få en puss på pannan. Höra dig prata med Leon. Höra Leon ropa Pappa. Se er tillsammans. Hand i hand. Fan också. Hur kunde det bli såhär? Det är inte rättvist. Det är en mardrömm.
Din röst ekar i mitt huvud, det känns ibland som att du ligger bakom mig och irriterar mig i nacken. Ibland känns det som att du sitter bredvid mig i bilen. I bland måste jag kolla om det verkligen är Sara som ligger på andra sidan om Leon. Ibland tror jag att jag ser dig överallt. En kille med samma jacka som du. En kille med samma frisyr. En mössa du haft. Överallt finns du känns det som. Hur ska jag någonsin kunna bli normal igen. Det enda som känns på riktigt är Leon. Han. Ingenting annat känns som förut. Allt är förändrat. Mitt hjärta är sönder. Hur ska jag någonsin kunna bli hel. Eller någorlunda hel. Det spelar ju ingen roll. Ingenting, ingenting kan få dig tillbaka. Jag var rädd för döden innan. Minns hur du garvade åt mig när jag kunde börja gråta när vi tänkte på döden. Du skulle se mig nu.
Minns du när du kallade mig för "Pullan" bara för att min mamma alltid gjorde det och du dog av garv varje gång. Jag blev lika lack varje gång. Hur jag ibland vågade kalla dig "Platt". Det var du och jag. Hur kunde jag inte inse det? Hur kunde jag vara så dum? Hur kunde jag svika dig? Hur kunde du svika mig? Hur kunde du svika oss?
Det är för mycket tankar. Och det är för mycket smärta.
Samtidigt ska verkligheten fortsätta. En ung liten herre som tycker han ska bestämma ALLT. Du har gett mig världens finaste skapelse. Han är perfekt älskling, han saknar dig och pratar om dig väldigt ofta. Han försöker sno din nalle du har på graven. Jag har lovat honom att vi ska köpa två likadana, en som du ska ha hos dig och en han ska ha i sängen så han kan sova. Han frågar var du är, vi svarar att du är överallt och ingenstans och i himlen självklart. Han säger ibland att du är med oss. Han älskar dig. Du lever kvar hos honom genom bilder, videos, musik och minnena. Han älskar att lyssna på din musik och pekar stolt på skärmen och säger att det är "min pappa".